av Andrásfalvy Bertalan

Översättare: Andor Nyers

 

Slaget vid Mohács 1526, anakronistisk målning av Bertalan Székely

 

Del 2

 

En nyare och bättre synsätt på ungrarna gör sig gällande efter krigen mot turkarna. Redan Béla III (1148-1196) hade nära kontakt med Bysans som behövde ungrarnas hjälp med kriget mot turkarna. Deras historieskrivare karakteriserar ungrarna som orädda, i krig modiga. Sultan Bajasid (omkring 1480) säger att ”tillsammans med fransmännen är ungrarna världens redligaste folk”. Lovprisningen gäller soldaten och i överförd mening även ädlingarna. Om dessa ungerska soldater skrev Aeneas Sylvius Piccolomini (omkring mitten av 1400-talet) att om inte de slösade med sitt blod så skulle Europas folk behöva göra det. Kroatiske Georgievitz, som kallar sig själv Peregrinus Hungarus, utropar 1554 som följer: ”Vilken är en modigare nation än den ungerska? … vem föraktar sår, slag och fara mer än ungraren”. Voltaire, som följde ungrarnas historia mera korrekt summerar sina åsikter: ”Av alla de folk som under historiens gång har passerat revy framför våra ögon är ungrarna de mest  olycksdrabbade, det verkar som om   naturen hade helt förgäves begåvat dem med  starka, vackra och snillrika människor...”.

Bilden hos tyskarna, d.v.s. de tysktalande österrikarna om ungrarna hade inte ändrats nämnvärt under hela barocken.  Lansinus av Türing kallar ungrarna för Europas sköld medan en tysk från Würtenberg skriver/säger att ”... allt ont som hat, misstolkning och beskyllning som jag tidigare sagt om ungrarna har på nytt blivit en förskräcklig nyhet. Ungern är Europas grav, Mátyás' hjältedater är italienska lögner, det ungerska folket är Satan själv. Det var inte ungrarna utan tyskarna som hade räddat Europa”. Uppenbart är att en dylik bild av Ungern återspeglar Habsburgarnas oförsonliga hat mot allt vad ungerskt i allmänhet och dito adelskap i synnerhet är eftersom det är ungrarna som (ännu) slår hårdast ifrån sig. Antiungerska konferenser, publikationer, diverse pamfletter, nidverser och tryckta bilder (till en sådan återkommer jag längre fram) kommer nu om vart annat i serie och protesterna från ungrare, Péter Czvittinger och Péter Bod, som  studerar i Tyskland, röner ingen framgång. De rikligen belönade nidbilderna av högmodiga, själviska, tyranniska ungerska adelsmän blir allt fler emedan propagandan om habsburgarnas lovvärda välmenande framåt strävanden blir likväl alltmer vanlig. Enligt dessa är det Habsburgarna som skyddar de ungerska men framför allt de icke-ungerska livegnas intressen och framåtsträvanden emot den barbariska ungerska adeln... Den vilde, högmodige ungraren förekommer i Wiens tidningar än som en komisk figur (Mikosch) än som en elak, intrigerande, lättsinnig hasardör, men alltid betagande vacker. På ett sådant frånsötande sätt distribuerar Habsburghuset nidbilden om ungrarna, främst bland Ungerns minoriteter och grannländer, och framhåller att Habsburghuset är deras enda vän och beskyddare. Detta pågår ända fram till 1900-talet (Eckhardt ibid. s. 104-109). På ett beklagansvärt sätt främjas vrångbilderna av reformtidens inhemska lyriker och författare som i sig rätt och riktigt fördömer och förlöjligar det ungerska adelskapet (T.ex. Ludas Matyi, Mikszáth, Petöfi). Det är nu en gång helt uppenbart att den kritiska lyriken och prosan kom till i ungrarnas egen intresse, de vänder sig inte mot den ungerska nationen, tvärt om, den vänder sig till den. Litterära verk på rumänska och slovakiska är däremot klart och tydligt anti-ungerska. Jag tänker närmast på Sydlandets (numera tillhörande Rumänien, Serbien och Kroatien) tyskspråkiga publicist Müller-Gutenbrunns populära romaner, Országh-Hviezdoslav slovakisk lyriker, Iorga, Slavici, Eminescu och Goga rumänska historiker och skriftställare, för att nu inte nämna flera mindre betydande litterära verk: samtliga är uttalat anti-ungerska i sitt författarskap. Från deras litterära verk får vi veta att tysken är flitig och bildad, slovaken en renhjärtad, hederlig bonde som står mot vällustiga, högmodiga, penningshungriga ungerska herrskapsfolk av vilka flera håller bl.a. rumäner i livegenskap. Vid sidan av allt detta är det trevligt att notera polackernas obrutna välvilja gentemot ungrarna: ”Det finns inget folk som i sina vanor och sätt och i sin natur är mera lik polacken som ungraren”. Lenau är utan tvivel Ungerns vän men i sin romantiska diktning sammanblandar man i Väst ungraren med zigenaren som spelar hans musik. I Keyserlings presentation av några ungerska aristokratiska familjer möter vi direkt sympatiska bilder av ungerskt herrskapsfolk. Den ungerske herren och zigenaren är m.e.m. oskiljaktiga från varandra, med den ändlösa Pustan som scenisk bakgrund är med i många litterära verk av den lättare genren på tyska, franska och Engelska (Eckhardt ibid., s. 110-136).  I mitten av 1700-talet startade – huvudsakligen tack vare Maria Teresias patentbrev som ansågs vara en förordning för skyddet av de livegna – Europas mest extrema rofferi av jordegendomar av de ungerska jordägande magnaters sjukliga maktställning som fick förödande verkan på befolkningen och som i efterhand påvisade några högadliga godsägares lika ohämmade som oinskränkta maktutövning. Om detta längre fram!

 

Att ungrarna var herrar medan landets befolkning var icke-ungerska livegna figurerade även under fredsförhandlingarna i Trianon efter Första världskriget. En fransk delegat föreslog en total avveckling av det ungerska kungariket eftersom enligt hans åsikt fanns det inte något ungerskt folk utan bara ungerska herrar (sic!). Folket i kungariket Ungern representerades av slovaker, rumäner, tyskar, kroater och serber. Denna helt förvridna tanke mötte jag 70 år senare på följande sätt: Under ett ekumeniskt ungdomsmöte, ordnad i Taizé-anda 1989, som hölls i Pécs – första gången i ett ”Öst block”. Ungdomarna kom från hela världen, och jag tog emot i mitt hus två franska, två slovenska, två polska och två slovakiska ungdomar. Varje kväll åt vi kvällsvard tillsammans alla, utom de två, frånvarande slovakiska ungdomarna. När dagen för avsked kom bad de två slovakiska ungdomar, genom tolkning av en av de polska ungdomarna, om överseende för att de inte satt till bords tillsammans med oss: ”Innan vi kom – sade de – varnade våra gamla oss för att vi reser till ett land där det bor sådana ungerska godsägare och grevar som under tusen år förtryckt och mördat oss, men vi ser nu att ni (jag och min hustru) inte är grevar”.

 

Några år därefter berättade jag denna hart när otrolig historia för en av mina vänner, en universitetslärare i historia. Han ”dissiderade” 1946 från Tjeckien via Slovakien till Ungern där han sedermera i sin forskning ägnat sig åt förhållandena angående kontakten mellan Tjeckien och Ungern och hade därigenom goda kontaker med forskare inom samma fält vid universitetet i Prag. Han berättade då följande: ”För några år sedan vid min hemresa samtalade jag på ungerska med en forskarkollega på järnvägsstationen i Prag. En äldre herre som promenerade av och han stannade framför oss och frågade på tjeckiska: ´Talar ni ungerska med varandra´? Ja det gör vi, svarade jag. ´Är ni då ungrare´? Ja, jag är det, svarade jag. ´Är ni då en greve´? Löd hans överraskande fråga”.

På 1990-talet träffades representanter för olika kristna församlingar vid en ekumenisk sammankomst i Rumänien. En ungersk hög prelat frågade sin ortodoxa kollega om den rumänska statskyrkan tänkte återlämna de fastigheter som tillhörde de katolska och grekisk-katolska församlingarna i Transsylvanien – om återlämnandet fanns det ju redan rumänskt risdagsbeslut. Den rumänska kollegans svar hade följande innebörd: ”Du är ungrare, alltså måste du veta att ni var herrar medan folket var rumänskt. Allt som byggts här gjordes med folkets svett och blod och därför tillhör allt enligt naturrätten oss”. Jag är helt övertygad om att roten till denna bild och inställning går tillbaka till 1600 och 1700 talet då den flitigt spriddes av Habsburgarna i Europa och inom egna domäner via skolväsendet som kejsaren hade överhöghet över. Denna korta exposé medger inte att här mera uttömmande avhandla det 400 åriga Habsburgska herraväldet i Ungern. Vad jag här syftar på är att ungrarna hade försökt flera gånger frigöra sig från detta herravälde. Därför var Habsburgarna inte särskilt intresserade av att medverka i turkarnas totala utdrivning ur Karpatbäckenet. Det var Habsburghuset som på ett målmedvetet sätt eroderat bort det medeltida Ungern som en självständig nation. När ungrarnas uppror mot förtryckarna slogs ner flydde många av ledarna, ironiskt nog, till Turkiet.

 

Kejsardömets verkliga avsikt med Ungern återger jag i en berättande form med några intressanta fakta. Efter att den ungerska hären förintats av turkarna vid Mohács 1526 (kung Lajos II själv dog) blev landets östra delar särskilt utsatt för turkarna. Adelskapets medelskikt som redan tidigare varit fientligt inställda mot Habsburgarna valde János Szapolyai till kung istället för Ferdinand av Habsburg (ingift tronpretendent). Det därpå följande inbördeskriget krävde fler offer än det för Ungern så ödesdigra slaget vid Mohács. När Transsylvaniens genialiska styresman György Fráter lyckades uppnå att de transsylvaniska styrkorna, som ej deltog i slaget vid Mohács, tillsammans med de kejserliga skulle gå mot turkarna lönnmördades han (1551) av Castaldo  på order av Ferdinand. Vid början av kriget mot turkarna på 1500-talet, fanns ännu inte den utpräglade anti-ungerska stämning som längre fram blev allt vanligare. Det är bara från protesterande petitioner från riksmötets ständer vi får veta att de i Ungern stationerade habsburgska legotrupperna formligen tävlade med turkarna i att plundra befolkningen. Visserligen av andra bevekelsegrunder än den muslimska turken, kompenserar sig legotrupperna, bl.a. för utebliven sold, genom att plundra och ödelägga byar, de våldtar kvinnor och dödar alla som försöker hindra dem i sitt omänskliga fögderi. Motståndet mot behandlingen beskrivs i Wien naturligtvis som uppror medan det i själva verket är frågan om en rättmätig protest bl.a. mot att kungen inte håller sina löften han avgav vid kröningen; regerar inte efter landets grundlag; behandlar Ungern som en erövrad koloni. I detta hänseende beter han sig precis som turken. Förtrycket besvaras med Bocskays uppror mot styret i Wien i början av 1600 talet. Strax därpå tar Gábor Bethlen, fursten av Transsylvanien, upp striden mot kejsaren 1619.

 

Transsylvanien blev vid den tiden självständig, visserligen under osmansk överhöghet, och var stadd under en på alla områden positiv utveckling. Det hängde på håret att Bethlen inte kunde överta hela den delen av Ungern som Ferdinand då ännu härskade över till kamp mot härskaren. Från denna tid har vi ett alldeles särskilt dokument, rättare sagt anteckningar förda under ett hemligt möte mellan Ferdinand, höga österrikiska och tjeckiska maktrepresentanter och det spanska sändebudet. Även de österrikiska deltagarna inser att de ungerska upproren beror på för tiden gällande spänningar och på att man faktiskt våldför sig på Ungerns urgamla grundlagsenliga privilegier. Det finns de som föreslår att i syfte att undvika vidare uppror skall man styra ungrarna efter deras egna lagar. Ändå föds på detta rådslag den oväntade idén att de facto utrota ungrarna. Enligt Bethlens hemliga sändebuds anteckning var det den spanska mötesdeltagaren som förde samtalet in på helt andra vägar genom att erbjuda kejsaren militär hjälp till utrotningsföretaget. Vid den tiden innehades den spanska tronen av en annan gren av Habsburg-dynastin. I varje fall, kejsaren Ferdinand II som kröntes till Ungerns kung var inte helt säker på utgången av kriget mot Bethlen eftersom ”den ungerska hären är mycket stark”, menade han. Dock ger kungen order till Wallenstein om att anfalla Bethlen i hopp om spanskt bistånd samt i att han skall kunna muta turken med guld för att inte stödja Transsylvanien. Kungen nöjer sig inte med denna order, han önskar sig mer: ”... alla, fr.o.m. 12 år, som talar ungerska skall dödas, de som ändå skonas skall klippas kala, deras pannor skall märkas med tjära. De utrotade ungrarna skall ersättas med andra folkslag”. Texten publicerades först av Hormayr 1828, polistjänsteman i Wien, men i form av handskrivna kopior fann texten före publiceringen vägen till ungerska progressiva intellektuella (Dümmerth 1998, s. 15).

(Fortsättning följer)